bevarat.se

Korvlinjens historia.

Korvlinjen eller Norra fronten som den egentligen kallas är en del av en försvarslinje som byggdes 1904-

1916 som försvar av Stockholm under första världskriget. Har jag tolkat litteraturen rätt är detta den "yttre H-linjen", alltså den yttre huvudstadslinjen. Den inre linjen finns närmare Stockholm. Det finns även en korvlinje i södra Stockholm, den redovisas inte närmare på dessa sidor.

Försvarslinjen delades upp i Sollentunalinjen och Danderydslinjen som i sin tur delades upp i Albypasset, Täbypasset och Hägernäspasset.

Med syfte att försvara Stockholm landvägen om en angripare från norr skulle lyckas med en landstigning, exempelvis i Roslagen, beslöt "Föreningen för Stockholms fasta försvar" att bygga en befäst linje norr om staden. Norra fronten finansierades till största delen av privata medel ur Palmqvistska fonden till Stockholms befästande som år 1906 hade en kassa på 586795 kronor och donationer från markägare som Lamm och Brahe.

Hela fronten från Östra Ryd i Österåkers kommun till Ed i Upplands Väsbys kommun hade en sträckning av närmare 25 km.

Den var i stort sett utbyggd till 1916. Från den kunde ett sammanhängande eldsystem läggas mot en inkräktare.

Stommen i täbylinjen utgjordes av sju sammanhängande betongfort, även kallade infanterikorvar. Mellan forten slingrade sig så gott som en sammanhängande linje av skyttegravar.

Det var så kallade landstormare, värnpliktiga som var över 32 år som fick bemanna anläggningarna. Landstormsorganisationen i dess olika varianter inrättades kring sekelskiftet och avskaffades 1942. Korvlinjen hängde med i militärorganisationen flera år efter andra världskriget. Först 1952 lämnade försvaret den åt sitt öde, nu är det upp till markägaren att förvalta fort mm.

Landstormens historia.

"Landstormen, ursprungligen "allmän folkresning till landets försvar uppbådad genom stormklockorna" innebärande äldre åldersklasser i en värnpliktsarmé, avsedda att ingå i ett folkuppbåd eller territorialförsvar. I Sverige beslöt riksdagen år 1885 att en landstorm skulle organiseras av de sex äldsta ålderklasserna, 27-32 åringar, 1892 av de åtta äldsta, 33-40 åringar och från 1914 35-42 åringar. Det var dock en organisation endast på papperet. Först från 1914 genomfördes en utbildning om 5 dagar, dock endast under kort tid efter beslutet. Befälet till landstormsförbanden rekryterades huvudsakligen på frivillig väg. Åren 1914-18 mobiliserades stora delar av landstormen för försvar av gränser och kuster. Förbanden fick före 1936 inte föras utanför eget och angränsande inskrivningsområde. Från 1936 infördes obligatorisk utbildning om 5 dagar, för befälet dessutom befälsövning om 7 dagar. Under andra världskrigets första år 1939-41mobiliserades åter landstormen. År 1941 slopades uppdelningen av de värnpliktiga i beväring och landstorm. Landstormsrörelsen började år 1903 och avsåg främst frivillig befälsutbildning för landstormens behov. År 1912 bildades Sveriges Landstormsföreningars centralförbubd, från 1943 Centralförbundet för befälsutbildning, CFB."

"Landstormen inrättades kring sekelskiftet 1900 som ett värnpliktsuppbåd för ett lokalt försvar och för bevakningsuppgifter. Som en del av den svenska hären skulle landstormen ha obligatoriska övningar, vilka före första världskrigets utbrott 1914 genomfördes i liten omfattning. På initiativ av främst civila personer, vilka saknade militär utbildning, men som utsetts till befäl i landstormen, bildades föreningar för utbildning av befäl. Den 5 juli 1912 beslöt 18 av landets landstormsföreningar vid en kongress att bilda Sveriges landstormsföreningars riksförbund.

Vid första världskrigets utbrott 1914 mobiliserades landstormen, som första enheter för landets försvar. Bristerna blev uppenbara. Trots de insatser som gjorts på frivillig väg saknades tillräckligt med väl utbildade befäl för landstormsorganisationen, vilken i mycket var en pappersorganisation.

Statens stöd till landstormen var i många år ytterst litet. Den frivilliga befälsutbildningen kunde dock fortsätta under 1920- och 1930-talen genom stora insatser av frivilliga, insamlade medel. När andra världskriget bröt ut 1939 mobiliserades åter landstormen som första enheter. Även om fler landstormsbefäl utbildats fanns stora brister.

För statsmakterna stod det nu klart att krigsorganisationen krävde fler och bättre utbildade befäl än vad landstormen skulle kunna bidra med. I och med försvarsbeslutet 1942 avskaffades landstormsorganisationen. Landstormsbefälen blev värnpliktiga befäl. Det fanns dock fortfarande behov av frivillig befälsutbildning för att komplettera den obligatoriska utbildning som nu infördes och för att ge det värnpliktiga befälet möjlighet att frivilligt öva för sina krigsuppgifter. I juni 1943 fastställde Kung. Maj:t grundstadgar för Centralförbundet för befälsutbildning, vars främsta uppgift var att bedriva frivillig befälsutbildning.

Under åren som gått sedan 1943 har organisationen förändrats vid ett flertal tillfällen men har hela tiden behållit sitt namn och uppdrag i stort fram till den 1.a januari 2006. Då byttes namnet till Svenska Försvarsutbildningsförbundet för att markera att organisationen skall ligga i takt med de förändringar som skett med Sveriges försvars- och säkerhetspolitik och Försvarsmaktens utveckling.

Försvarsutbildarna vänder sig numera till alla värnpliktiga i försvarsmakten för att främja upprätthållandet av deras kunskaper och är också på väg att utveckla sin verksamhet till att stödja även samhällets krishantering."